ARKIVBESKRIVNING

Lisa Welander föddes den 9:e augusti 1909 i Frustuna församling i Södermanland. Fadern Adolf var överjägmästare och modern Amalia var lärarinna. På grund av faderns yrke flyttade familjen ofta under Lisas barndom. Under första världskriget bodde de på en lantgård i Östergötland för att sen flytta till Örebro. Det var i Örebro som Lisa tog sin studentexamen vid Risbergaskolan 1928. Lisa berättar själv i en intervju att när hon berättade för sina föräldrar att hon ville bli läkare så skickades hon till en släkting som jobbade på Örebro sjukhus och fick bevittna en operation. Om hon klarade att se på utan att svimma så skulle föräldrarna godkänna hennes yrkesval och det gjorde hon. 1931 avlade hon medicine kandidatexamen vid Karolinska Institutet i Stockholm och vid samma institut medicine licentiatexamen 1937. Men redan i juni 1933 började hon sin läkargärning då hon fick anställning som medicine kandidat på kirurgiska polikliniken på Serafimerlasarettet. Denna tjänst avlöstes med flera tjänster på olika lasarett och sjukhus runt om i Sverige under de närmaste åren.

Under andra världskrigets slutskede 1945 blev hon krigsplacerad att tjänstgöra som flyktingläkare i Burträsk. Under sommaren samma år tjänstgjorde hon som fartygsläkare på de så kallade vita båtarna som förde före detta koncentrationslägerfångar från Lübeck till Malmö. Under hösten 1945 tjänstgjorde hon återigen som fartygsläkare men denna gång på Polentransporterna. Under andra halvan av 1946 tjänstgjorde hon som läkare vid det svenska barnsjukhuset i Otwock i Polen. Efter andra världskrigets slut tjänstgjorde hon omväxlande på Karolinska sjukhuset och på Serafimerlasarettet mestadels som t.f. underläkare inom neurologi och psykiatri.

Under 40-talet kom hon också i kontakt med en grupp av patienter som härstammade från ett begränsat område i Gävleborgs län. Symptomen de hade var bristande muskelfunktioner i händer och fötter. Sjukdomen visade sig vara ärftlig och unik för trakten. Forskningen om denna sjukdom och dess hereditet låg till grund för hennes avhandling Myopathia Distalis Tarda Hereditaria som hon försvarade 1951 med betyget berömlig vid Karolinska institutet. Hon promoverades året därpå. Senare kom nämnda sjukdom att också bära hennes namn; Lisa Welanders sjukdom. Med dagens DNA-forskning har man lyckats fastställa den gen som ger upphov till sjukdomen och att de som drabbas av sjukdomen tillhör samma släktträd.

Året efter disputationen, 1952, erhöll hon docentgrad i Neurologi vid Karolinska institutet och sedan samma utnämning 1953 vid Medicinska högskolan i Göteborg. Hon började också sin tjänstgöring på Sahlgrenska sjukhuset 1953 på Neurologiska polikliniken. Denna klinik blev hon trogen i 10 år. Hon innehade också förordnande som biträdande lärare i neurologi vid Medicinska högskolan i Göteborg/Göteborgs universitet under tiden 1954-1958 och som t.f. professor i neurologi vid Göteborgs universitet och vid Medicinska högskolan i Umeå sammanlagt 1 år under åren 1958-1964. Hon blev kompetensförklarad till professur i neurologi redan 1954 men också 1962.

Mellan 1964 och 1975 hade hon tjänst som professor i neurologi vid Umeås universitet. Efter det pensionerades hon och blev professor emeritus men var aktiv inom sitt ämnesområde ända in på 1990-talet eftersom hon fortfarande blev tillfrågad av kolleger om knepiga fall av muskelsjukdomar. Hon blev kvar i Umeå till sin död 2001.