Amelie Posse föddes i Stockholm, men växte upp i Skåne, först i villan Maryhill i Glumslöv, sedan i Lund. Hennes föräldrar var Gunhild Wennerberg (dotter till statsrådet Gunnar Wennerberg) och ingenjören och järnvägsbyggaren Fredrik Arvidsson Posse. Amelie Posse studerade målning och musik i Köpenhamn fram till 1904, då hon gifte sig med professorn och kriminalpsykologen Andreas Bjerre. I detta sitt första äktenskap (1904-1912) fick hon sonen Sören Christer. I sitt andra äktenskap, mellan åren 1915 och 1939, med den tjeckiske konstnären Oki (Oskar) Brázda fick hon sönerna Slávo och Jan.

Under långa perioder av sitt liv var Amelie Posse bosatt utomlands. Mellan 1911 och 1925 i Rom och från 1925 fram till tyskarnas invasion 1938 på godset Lickov/Lichov i Böhmen, Tjeckoslovakien.

Amelie Posse drevs av en pacifistisk och demokratisk övertygelse, vilken bland annat fick henne att agera som ombud för Nansenhjälpen för flyktingar. Den 9 april 1940, som av en händelse på samma dag som Danmark och Norge invaderades av Tyskland, grundades på hennes initiativ Tisdagsklubben. Utöver att fungera som en diskussionsklubb med föredrag och politiska diskussioner, bedrevs en mer handfast antinazistisk verksamhet, inte minst genom opinionsmöten samt kartläggning av svenska nazistsympatisörer. Till följd av sitt engagemang för flyktingar och i Tisdagsklubben, kallades Amelie Posse till polisförhör vid ett flertal tillfällen och hon blev även föremål för säkerhetspolisens intresse. Med sitt starka flyktingengagemang kom hon efter kriget att belönas med ett flertal officiella utmärkelser av flera länder.

Efter krigsslutet 1945 återvände Amelie Posse till Tjeckoslovakien. Emellertid fick en alltmer ohållbar politisk situation henne att lämna landet för gott 1948 och hon kom att framleva sina sista år i Sverige. Hennes författarskap utgörs i huvudsak av memoarböcker.